Kriminellt att vara homosexuell
På flera sätt tog HBTQ-rörelsen god tid på sig att vinna gensvar hos den svenska normerade befolkningen och inte minst när det kommer till instiftandet av lagar och rättigheter. Faktum är att det framtill år 1944 var kriminellt att idka sexuellt umgänge med en person av samma kön i Sverige. Lagen gällde både män och kvinnor, förbudet avskaffades år 1944. Bär i minnet; från att homosexualiteten avkriminaliserades övergick den istället till att förvandlas till ett sjukdomstillstånd. En stor majoritet av Sveriges befolkning var fortfarande även efter avkriminaliseringen – av den uppfattningen att homosexualiteten var skadlig, omoralisk och farlig.
1950-talets moralpanik kring homosexualiteten
Upptakten till moralpaniken i Sverige under 1950-talet kan knytas till när Karl-Erik Kejne (1913-60) tillika pastor vid Stadsmissionen i Stockholm, uttalade sig i tidningspressen att han var förföljd av av en homosexuell liga, vilken hade förgreningar långt upp i stadsapparaten. Pastor Kejne ville på alla sätt och vis försöka “avslöja” det homosexuella nätverket och genom detta stoppa att unga män drogs in i ett omoraliskt och osunt leverne. En till person som är sammankopplad med moralpaniken, utpressning och ryktesspridning är Kurt Haijby, han påstås ha varit Gustav V:s älskare under 1930-talet. Oavsett sanningshalten i påståendet om den sexuella affären, var det ett bra sätt för Kurt Haijby att spara pengar och bli förmögen på kuppen. Parallellt med tidningarnas sensationslystnad, fanns även en mer sansad debatt, förd av Allan Hellman (1904-82) tillika RFSL:s grundare i Sverige. Även kallad “Sveriges modigaste man”, och Allan Hellman hyllas och uppmärksammas än idag av HBTQ-rörelsen i Sverige.
Sociala aktiviteter och rättigheter
RFSL-rörelsen försökte i början 1950-talet politiskt driva fram krav om rättigheter och lagändringar. Det politiska arbetet gick trögt och motståndet var stort, i slutet av 1950-talet fokuserade RFSL-rörelsen på att istället anordna sociala mötesplatser och aktiviteter för rörelsens medlemmar. Ett av de tidiga lagändringarna som rörelsen försökte driva igenom var åldersgränsen för sexuellt umgänge med samkönade. I realiteten kom lagändringen om samma åldersgränser gällande sexuellt umgänge först att ändras så sent som 1978 och året efter slutade homosexualitet att vara en psykisk störning eller sjukdom. Orsaken till att Försäkringskassan tvingades att börja beakta absurditeten i att klassa homosexualitet som en sjukdom, går att koppla till att homosexuella aktivister började sjukskriva sig på grund av att de “kände sig homosexuella idag”.
Idag finns rättigheterna för HBTQ-personerna
Vägen till att få vara precis den personen som hen är, med samma rättigheter, möjligheter och friheter oavsett sexuell läggning har varit besvärlig, lång och utmanande. Utan alla uppoffringar, demonstrationer och sammankomster skulle förmodligen inte HBTQ-rörelsen i Sverige varit där den är idag. Dock är kampen för att få vara den hen är långt ifrån färdig eller över. Kontinuiteten i historien gör sig på olika sätt även påmind idag, statistiken talar sitt tydliga språk. Många hatbrott är idag fortfarande riktade mot personer som inte faller inom den heterosexuella normen i samhället. Fortsätt kampen!
