Svenska mediers skildring av HBTQ-personer har genomgått en omvälvande resa, från en tid av tystnad och fördomar till en era av ökad synlighet och nyanserade berättelser. Denna utveckling är inte bara en spegling av samhällets förändrade attityder, utan också ett resultat av enträget arbete från aktivister och organisationer som kämpat för en mer rättvis och inkluderande representation.
Mörkrets årtionden
1950-talet utgjorde en mörk period i svensk mediehistoria när det gäller HBTQ-representation. Homosexualitet, som avkriminaliserades 1944, var fortfarande omgärdat av starka tabun och fördomar. Pressen bidrog aktivt till att upprätthålla dessa negativa stereotyper. Ett skrämmande exempel är “Rättsrötan”, en medial hetsjakt mot homosexuella där ogrundade anklagelser spreds om en “homosexuell liga” som ägnade sig åt prostitution och kriminell verksamhet. Initiativet kom från pastor Karl-Erik Kejne, och sensationslystna rubriker som “Djävulsmässor i homosexuell bordell” och “Stockholm ett Sodom – Fara för hela Europa” i bland annat Expressen och Aftonbladet, skapade en atmosfär av rädsla och misstänksamhet. Homosexualitet framställdes som en smitta och ett hot mot samhällsmoralen, vilket cementerade fördomar och förstärkte den sociala stigmatiseringen. Mer information om detta finns hos Forum för levande historia.
Trots det kompakta mörkret fanns det enstaka ljusglimtar. Tidningen Se publicerade 1951 ett reportage om Allan Hellman, en av grundarna av RFSL, där han beskrevs som “Sveriges modigaste man”. Detta var ett ovanligt exempel på en positiv skildring och visade att det fanns en vilja att nyansera bilden, även om den var begränsad.
Samtidigt växte motståndet mot den negativa mediebilden. Eric Thorsell, en järnbruksarbetare och aktivist, vågade offentligt kritisera Kejne. Han kritiserade Kejnes ogrundade anklagelser och den hetsjakt som de resulterade i, och försökte bemöta de myter som spreds i media. Han höll föredrag och försökte informera, men hans kamp illustrerar hur svårt det var att bryta igenom den ensidiga framställningen.
RFSL:s kamp för synlighet
I skuggan av “Rättsrötan” och den genomgående negativa mediebilden grundades RFSL 1950. Organisationen insåg tidigt vikten av att påverka den offentliga opinionen och började aktivt använda sig av insändare till tidningar. Detta var ett sätt att försöka öka förståelsen för homosexuellas situation och bemöta de fördomar som florerade.
I brist på en rättvisande bild i de etablerade medierna tog RFSL saken i egna händer. År 1955 började de ge ut medlemstidningen “Följeslagaren”. Denna tidning blev en viktig informationskälla och kommunikationskanal för HBTQ-communityt, med nyheter, samhällskommentarer och kontaktannonser. Senare, 1979, lanserades “Kom Ut”, som blev ett ännu viktigare forum för debatt och opinionsbildning. Dessa egna mediekanaler gav HBTQ-personer en röst och möjlighet att själva forma sin berättelse, bortom den ofta negativa och stereotypa representationen i massmedier.
1970-talets vändpunkt
1970-talet markerade en vändpunkt, influerad av Stonewall-upproret i New York 1969. Stonewall-upproret, en serie demonstrationer mot polisvåld mot HBTQ-personer, blev en internationell symbol för HBTQ-rörelsens kamp och inspirerade aktivister även i Sverige. Yngre aktivister krävde en mer öppen och utåtriktad aktivism.
Den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter i Örebro 1971, följt av en större demonstration i Uppsala samma år, markerade en ny synlighet. Även om dessa händelser inte omedelbart dominerade nyhetsflödet, bidrog de till att sätta HBTQ-frågor på den offentliga agendan.
Den årliga frigörelsedemonstrationen, som startade 1977 och senare utvecklades till “Homosexuella frigörelseveckan”, genererade ökad medieuppmärksamhet. RFSL:s aktioner, som ockupationen av Socialstyrelsens trapphus 1979, fick stor medial uppmärksamhet och bidrog till att homosexualitet ströks från Socialstyrelsens sjukdomslista. Dessa händelser visar hur aktivism och mediebevakning kunde samverka för att skapa konkret förändring.
AIDS-krisens dubbla effekt
1980-talet präglades av AIDS-krisen, som inledningsvis ledde till en intensiv och ofta sensationslysten mediebevakning. Termer som “gay plague” förekom, och debatten präglades av en aggressiv ton mot homosexuella. Det fanns en tendens att skuldbelägga homosexuella män för spridningen av sjukdomen, och rapporteringen var ofta fylld av panik och rädsla. Sensationsrubriker och ogrundade påståenden bidrog till att förstärka stigmatiseringen av HBTQ-personer. RFSL spelade dock en viktig roll i att motverka panik och desinformation genom informationskampanjer och tidiga krav på åtgärder från myndigheterna. De arbetade aktivt för att sprida korrekt information om HIV och AIDS, och för att bemöta de fördomar och den felaktiga information som spreds.
Paradoxalt nog bidrog krisen, trots sin inledande negativa inverkan, till att homosexualitet blev en mer central fråga i den offentliga debatten. Den statliga utredningen “Homosexuella och samhället” (1984) var banbrytande och bidrog till att lyfta HBTQ-rättigheter politiskt. Även om AIDS-krisen förvärrade stigmatiseringen, tvingade den också fram en mer öppen diskussion om HBTQ-personers liv och villkor. Detta lade grunden för en mer nyanserad och mångfacetterad representation i medierna på längre sikt. Venhälsan, Sveriges första klinik för homosexuella och bisexuella män, öppnades 1982 som ett direkt svar på krisen och blev en viktig symbol för ökad acceptans och medicinsk omsorg.
Framtidens spegling
Resan från 1950-talets mörker till dagens mer upplysta medielandskap har varit lång och komplex. Från att ha varit osynliggjorda, demoniserade eller enbart representerade genom negativa stereotyper, har HBTQ-personer gradvis tagit plats i nyhetsrapporteringen och i samhället i stort. Denna utveckling är ett resultat av decennier av kamp, aktivism och opinionsbildning. Men, som Kunskapsguiden påpekar, kan individer som bryter mot normer kring sexualitet och könsidentitet fortfarande uppleva negativa konsekvenser för sin hälsa, och detta är direkt kopplat till de normer som återspeglas och skapas i bland annat media.
Framtidens utmaning ligger i att fortsätta bredda och fördjupa representationen. Det kan handla om att inkludera fler transpersoners röster i nyhetsrapporteringen, att skildra HBTQ-personer i olika yrkesroller och livssituationer, eller att belysa de specifika utmaningar som HBTQ-personer med utländsk bakgrund möter. Det handlar om att skapa en medieverklighet där alla kan känna igen sig, och där HBTQ-personers berättelser får ta plats på lika villkor. Resan mot en fullständigt inkluderande mediespegel är långt ifrån över, men de framsteg som gjorts ger hopp om en framtid där alla röster kan höras och alla berättelser kan berättas.